Hydrocefalus (vattenskalle)

Hydrocefalus eller vattenskalle är den vanligaste utvecklingsrubbningen i hjärnan. En ansamling av vätska i hjärnans kamrar trycker på hjärnan så att hjärnsubstansen förtvinar. Den vanligaste formen drabbar valpar av brakycefala (kortskalliga) raser. En valp med hydrocefalus är ofta mentalt avtrubbad och har inlärningsproblem. Den kan utföra tvångsrörelser som kan övergå i koordinationsproblem och kramper. Onormal ögonställning, oregelbunden pupillstorlek och synstörningar är vanliga symtom. Andra vanliga yttre symtom är kupolformigt skalltak, högt stop och öppna fontaneller.

Enligt utländska uppgifter förekommer hydrocefalus särskilt hos amerikansk cocker spaniel, bostonterrier, chihuahua, engelsk bulldog, malteser, silky terrier och yorkshireterrier.

Av de hundar som får diagnosen hydrocefalus är 70 proc. av rasen chihuahua. I en studie som omfattade 564 fall av hydrocefalus fastställde man att 11 raser var särskilt utsatta. Förutom de redan nämnda gällde det även cairnterrier, dvärgpudel, dvärgspets, mops och pekingese.

Beskrivningar av speciella typer av familjärt förekommande hydrocefalus finns också. En engelsk undersökning redovisar 14 besläktade valpar och unghundar av rasen bullmastiff som drabbades av lillhjärneataxi och hydrocefalus. Arvsgången för denna, för bullmastiff speciella, anomali misstänks vara autosomal recessiv.

Hydrocefalus behöver inte vara medfödd och behöver inte heller debutera under första levnadsåret, även om det är det mest vanliga. Vid så kallad kompenserad hydrocefalus kan symtomen debutera i vuxen ålder. Äldre hundar med kompenserad hydrocefalus har normal skallform.

Många olika missbildningar i centrala nervsystemet kan orsaka hydrocefalus. De genetiska mekanismerna är heterogena. Äldre teorier om recessiv arvsgång ersätts idag av förslag om polygen arvsgång och en direkt predisposition för brakycefal skallform.

Sjukdomen kan även vara förvärvad, till exempel efter hjärnhinneinflammation eller skallskada.