Mellankotlig disksjukdom

av

Jan Grebe

För tidig degenerering av de mellankotliga skivorna i ryggen är, liksom halvkotor, ett alldeles för vanligt problem hos fransk bulldogg. I Sverige visar forskningen på att fransk bulldogg bara överträffas av tax i förekomsten av disksjukdom i förhållande till rasens population. Inga data finns tillgängliga för frekvensen av åkomman i den franska bulldoggspopulationen i Förenta Staterna; men det verkar rimligt att anta, att den är hög även där.

Forskarna tror, att de chondrodystrofiska raserna är de som drabbas mest, där en onormal utveckling av benen resulterar i diverse oproportionerliga skelettdefekter, såsom korta extremiteter och nospartier. Hos dessa raser predisponerar chondrodystrofin diskerna till att i förtid omvandlas till en onormal vävnadstyp, vars konsistens är olämplig för skivornas funktion. Då blir dessa disker disponerade till att brista eller skjuta fram, i de delar av ryggen som mest utsätts för mekaniska påfrestningar.

Det är troligt att en tendens till disksjukdom, liksom till halvkotor, är en bieffekt av de utvecklingsdefekter som vi selekterar för som karakteristiska för vår trevliga ras. Men somliga linjer bland doggarna har antagligen en högre förekomst än genomsnittet av den tendens till åkomman som på detta sätt finns inbyggd i rasen. Inavel och linjeavel torde öka förekomsten av ett icke önskvärt rasdrag, precis som de torde öka förekomsten av önskvärda raskarakteristika. Liksom med andra ärftliga rasproblem som åtföljer de önskvärda särdragen, kan en perfekt kroppsbyggnad kanske kosta för mycket om priset för den är hundens liv eller hälsa. Det kanske vore klokt att periodiskt se över rasstandarden för att se ifall en mindre förändring av den kunde frambringa en friskare ras.

Ett första steg mot att komma till rätta med detta eller andra hälsoproblem är att utbilda de franska bulldoggsvännerna … uppfödarna såväl som ägarna till sällskapshundar… vad gäller sjukdomens natur, dess symptom, prognos och behandling.

Under dessa vackra veck och rynkor ligger den franska doggens ryggrad, som består av 7 halskotor, 13 bröstkotor, 7 ländkotor, 3 korskotor och ett varierande antal svanskotor. Den senare kotgruppen är väsentligt reducerad i antal och i allmänhet onormalt bildade hos våra skruvsvansade små vänner.

Mellan de solida delarna (kotkropparna) vända mot buksidan, i varje par närliggande kotor ligger en flexibel, kuddliknande disk bestående av ett segt yttre fibröst omslag (annulus) innehållande en mjuk, geléartad inre massa (nucleus). Antingen med åldrande, eller beroende på en förtidig diskdegenerering, kan det inträffa att disken torkar ut, vilket resulterar i förlust av elasticiteten. Diskens kärna kan då förtjockas, bli fibrös och slutligen förkalkas den. Dessa degenerativa förändringar, allmänt förekommande i viss utsträckning hos gamla hundar av alla raser, inträffar ofta i förtid hos de chondrodystrofiska raserna. Fastän förändringarna i disken kan ses på röntgen som en förträngning av utrymmet mellan ryggkotorna, plus förekomsten av kalciumavlagringar i mellanrummet, orsakar degenereringen av disken vanligen inte i sig några kliniska symptom.

Problemen uppstår när disken helt eller delvis pressas ut från kotmellanrummet och skjuter fram uppåt mot ryggen in i den intilliggande ryggmärgskanalen och åstadkommer en inflammation och/eller kompression av ryggmärgen och ibland blödning från blodkärl i omkringliggande vävnad. Det kan uppstå en utbuktning från annulus eller diskens kärna kan pressas ut från ringen (likt innehållet i en vindruva som kläms ut ur skalet), eller till och med en total förskjutning av hela disken. Termerna diskbråck, protrusion, ruptur, extrusion och prolaps har alla använts för olika typer av diskproblem. På grund av att dessa termer inte använts konsekvent, kallar vi VARJE rörelse av hela eller delar av en disk från dess plats mellan kotorna diskprotrusion.

En disk kan skjuta fram långsamt över en längre tidsperiod, eller plötsligt och det kan inträffa utan uppenbar anledning, eller som resultat av ett trauma. Något så enkelt som ett hopp från en stol kan få en sjukligt förändrad disk att komma ur läge eller skjuta fram, inte för att franska doggar någonsin brukar vara tillåtna i möblerna, förstås.

Protrusion inträffar vanligtvis mot ryggen i medellinjen, in i ryggmärgs-kanalen som innehåller ryggmärgen. Protrusion mot buksidan är ovanlig därför att ringen är tjockare mot denna och den är här också förstärkt med ett kraftigt ligament. De specifika disker som oftast drabbas är de i bröst-ländregionen mellan ryggkotorna T11 och L2, (där det beräknas att 60% av alla diskprotrusioner inträffar), och i cervikalområdet, särskilt diskarna mellan kotorna C2 och C4

De nio disker som är belägna mellan kotorna T1 till T10 protruderar sällan, därför att de är förstärkta mot ryggen av ett ligament i samband med revbenen, vilka är fästade vid dessa kotor.

När diskdegenereringen är en följd av åldrande (hos hundar 10 år eller äldre), är cervikaldiskerna de som oftast påverkas. I den förtidiga form som så ofta ses hos fransk bulldogg, visar både disker i hals- och i bröst-ländregionerna hög förekomst av degenerering, där de senare oftare är påverkade. Protrusion av förtidigt degenererade disker ses för det mesta hos hundar som är tre till fem år gamla, fastän degenerativa förändringar i diskerna har påvisats inträffa så tidigt som vid fyra månaders ålder.

KLINISKA SYMPTOM

Den framskjutande diskens belägenhet, och utbredningen av den skada som åstadkoms på ryggmärgen är avgörande för vilka kliniska tecken hunden kommer att uppvisa. Kanalen som innehåller ryggmärgen är mycket bredare i halsregionen, så där finns ett jämförelsevis stort utrymme runt ryggmärgen. Därför är graden av ryggmärgskompression i allmänhet mindre allvarlig i halsregionen och förorsakar mindre allvarliga symptom än i bröst-ländregionen, där ryggmärgen upptar 80% av det tillgängliga utrymmet i ryggkanalen.

Protrusion av halsdisker förorsakar i allmänhet smärta, men lite om ens någon muskelsvaghet eller förlamning. Hunden kommer att gå med huvudet sträckt rakt framåt, och med nackmusklerna stela och kontrakterade. Om man rör vid nacken är smärtan allvarlig; och hunden vrider kroppen under en akut attack. Ifall muskelpåverkan inträffar, kommer den vanligen att åstadkomma att hunden öknäarö eller strubblar med frambenen, särskilt när den involverade disken är en av de bakerst belägna i halskotgruppen.

I bröst- och ländregionerna resulterar sannolikt kanalens mindre diameter allvarligare ryggmärgskompressioner med mycket större risk för bakbensförlamning. Förutom direkt komprimering av ryggmärgen kan en framskjutande disk också orsaka inflammation och svullnad i ryggmärgen, och /eller en blödning på grund av skador i blodkärl som omger märgen.

Olika känsel- och motoriska nervbanor ligger i mycket specifika delar av ryggmärgen, och typen av förlamning, plus närvaron eller frånvaron av smärta är ledtrådar från vilka man kan sluta sig till omfattningen av ryggmärgs-skadan.

I det allvarligaste fallet utbreder sig ryggmärgsskadan ända fram till linje C och påverkar alla

tre nervbanorna. I detta fall är bakbenen slappt förlamade, men brott på känselnerven i

område nr. 3 ger frånvaro av smärta. Denna kombination av symptom indikerar den

allvarligaste ryggmärgsskadan, med minst gynnsamma utsikt till återhämtning.

BEHANDLING

Ju snabbare tillståndet diagnostiseras och behandlas, desto större är chansen för tillfrisknande, speciellt om symptomen indikerar att skadan på ryggmärgen är av en mindre utbredd typ. Medicinsk behandling med kortikosteroider och andra anti-inflammatoriska läkemedel kan hjälpa till att begränsa inflammationen och svullnaden i ryggmärgen; när den kombineras med smärtstillande medel kan en förbättring ses omedelbart. Emellertid kan smärtstillande medel minska hunden försiktighet och tillåta den röra sig omkring så mycket, att disken skjuter fram ytterligare. Det är en god idé att hålla hunden i bur och begränsa dess rörelsefrihet under konvalescensen. De flesta franska doggar tycker om att vila sig i vanliga fall också, så detta innebär inte någon större belastning för dem.

Sjukgymnastik för att hjälpa till att bibehålla muskelstyrkan kan innefatta massage och manipulering av lemmarna, bubbelbad och värmedynor för ryggen. Ultraljud kan också hjälpa till att öka blodcirkulationen i det drabbade området och lindrar ofta de muskelkramper som orsakar mycket av smärtan.

God omvårdnad bör också omfatta att hålla hud och päls ren och torr och kan förhindra eller minimera tryckskador (liggsår) på huden. Om kontrollen över blåsa och tarm har förlorats, skall blåsan tömmas två gånger per dag genom manuell manipulering för att förhindra infektioner i urinblåsan. Laxering kan ges för att undvika förstoppning. Någon eller alla dessa åtgärder kan vara nödvändiga för att hjälpa hunden under tillfrisknandet, om tillståndet är behandlingsbart. Om emellertid tillståndet inte svarar på varken medicinsk eller kirurgisk behandling, är avlivning det skonsammaste alternativet. Smärta och förlamning är inte något liv för en hund, och speciellt inte för en fransk bulldogg …

Om kirurgi är ett alternativ (här bör ägaren inhämta veterinärens åsikt, och kan även vilja konsultera en specialist för ytterligare bedömning), så finns i huvudsak två möjliga kirurgiska metoder att tillgå. En metod att kirurgiskt lätta på trycket på ryggmärgen är fenestration, då vävnad från den framskjutande disken avlägsnas med hjälp av en nål eller skrapa. Detta kan göras antingen genom ingång från buksidan av disken eller sidledes, och görs vanligast vid protrusion i halsdiskerna.

En öppning görs i diskens yttre ring och kärnan avlägsnas genom öppningen. Vid denna metod går man inte in i ryggkanalen och minimerar därmed risken att ytterligare skada ryggmärgen. En annan kirurgisk metod som oftare används vid diskprotrusion i bröst-ländregionerna innebär avlägsnande av antingen halva (hemilaminektomi eller laminestomi) ryggbågen på kotan. Ifall det föreligger en förlamning kan operationen rättfärdigas om djurets allmänkondition verkar motivera den. I bröst- ländregionen där kanalen är trängre och inte kan härgergera så stor svullnad, bör en dekompression utföras inom 5 till 7 dagar. Ingreppet kan vänta längre i halsregionen.

Låt oss hoppas att utbildning av uppfödare och hundägare till att känna igen och åtgärda hälsoproblem i vår ras medför att vi får se en fortsatt förbättring av sundheten hos våra valpar lika väl som deras kroppsbyggnad. Om uppfödare ville fortsätta att kommunicera öppet med varandra om möjliga problem i sina linjer lika väl som om deras yttre företräden och utavla för att minska förekomsten av problem, skulle hela rasen förbättras i långa loppet. Vi måste anse att hälsa och livslängd är lika viktiga raskarakteristika som fladdermusöron och rynkor; annars är vi inte i själva verket våra vänners vän.

JAN GREBE

Översatt av Eva Sohlberg 1997

©Först publicerad i The French Bullytin, Vol. 3, No 2 1984

JAN GREBE

undervisar medicinstudenter i allmän och radiografisk anantomi på universitetet i Kansas City, USA. Hon doktorerade i zoologi, och har speciellt ägnat sig åt genetik and embryologi. Hon har haft fransk bulldogg sedan 1980, men är hundälskare sedan födseln.