|
Spår >>>> |
|
Tack Lollo för att jag har fått kopiera dina sidor om
spår!
|
 |
Spår
Alla
hundar kan spåra. En spårhund bör tycka det är intressant att följa
spår och vara nyfiken på att undersöka vad människan gjort.
Innan
du börjar bör du kontrollera din hunds föremålsintresse och kamplust.
Detta så att du vet vad du kan förvänta dig och på vilken nivå du ska
lägga dig.
Den
mest traditionella start metoden är att låta någon hålla i din hund
medan du själv går iväg med hundens leksak och/eller godis. Efter ett
tag släpper personen hunden och den ska då försöka spåra upp dig och
få sin belöning. Allt eftersom hunden utvecklas ökar du svårighetsgraden.
|
Här
kan du läsa mer om Lollo
 |
| Spår
|
| Använd litteratur |
|
| Spårhunden
|
Inki och Roland Sjösten (-86) |
| Spårdressyr |
Sune Johansson (-86)
|
| Spårhundsboken
|
Staffan Nordin (-95)
|
| Hundskolans
Spårbok
|
HS Sollefteå (?)
|
| |
|
|
| Vilka
modeller använder olika instruktörer?
|
|
Jag
har pratat med duktiga spårmänniskor och detta är sammanställningen av vad
de tycker;
|
| Husse/matte spår
|
| Den mest traditionella metoden. Husse eller matte går iväg
med hundens leksak och/eller godis. En annan person håller fast hunden medan
den får se sin förare med belöning försvinna. Efter ett litet tag släpper
man på hunden (man kan låta hunden spåra i koppel och halsband) och den får
spåra upp sin försvunna flockmedlem och sina belöningar. Vissa instruktörer
låter föraren redan första gången lägga en leksak och komma tillbaka och själv
ta sin hund och spåra med den. |
|
| Vid nästa tillfälle får hunden se sin förare gå en
liten bit och sen tar medhjälparen bort hunden. Man ökar svårighetsgraden
successivt genom att öka längden på spåret, öka liggtiden och ta bort
synretningen för hunden. Efter ett tag lägger man in små böjar i spåret. Böjarna
försvårar man eftersom och gör sen vinklar. När hunden är mogen tar man
bort personen som slut och lägger istället bara föremålet. Vissa instruktörer
menar att husse/matte-slut tar man bort så fort som möjligt. Efter ett tag så
prövar man med att lägga en spårapport och sen leksaken efter ett tiotal
meter som ”reservslut”. Tar hunden träpinnen ska den få mycket beröm
annars så struntar man bara i det och hunden får spåra till leksaken. Om
hunden inte intresserar sig för pinnen så ökar man på pinnintresset vid
sidan av. Till exempel; spårapport i snöre som leksak, kasta spårpinnar på
promenaderna för att göra dem roliga eller göra ett tabuföremål av pinnen.
När hunden kan kommandot spår så kan man pröva med att lägga spår med två
eller fler apporter. Vid varje apport ska mycket belöning ges och när hunden
är färdiglekt så sätter man ner handen mot marken och säger spår eller
bara låta hunden själv få spåra vidare. |
|
| Viktigt är att du tränar hunden på olika typer av
underlag och variera liggtiden. Innan man anmäler hunden till appellklass bör
man ha prövat att hunden klarar ett appellspår. Vissa instruktörer är jättenoga
med vinden i all spårträning, andra tänker på den om det blir några
bekymmer och några struntar helt i hur det blåser. Snitslar och användandet
av dessa kom upp till debatt. Argumenten för är att den som går bakom hunden
vet vart spåret går och lättare kan lära sig läsa hunden. Hundföraren kan
se om hunden avviker från spåret och kanske förstå orsaken. Argumenten mot
var att det är lätt att medvetet eller omedvetet styra hunden om man vet exakt
vart spåret går. Hunden kan få vittring av snitslarna och börja söka med hög
nos efter dessa vilket inte är önskvärt. |
|
| Frispår
|
| Hunden får titta på när föraren eller en annan person
ger sig ut i skogen. Hunden släpps sedan fritt och får själv spåra upp den försvunne.
Man stegrar med längre spår, längre liggtid och att byta ut personen mot ett
föremål som hunden får komma in och kampa med. Man kan sätta fast en trasa i
en lina och själv gömma sig bakom ett träd och när hunden kommer spårandes
rycker man i föremålet så att hunden upptäcker det och vill leka med det. När
hunden är ”tänd” på att spåra så sätter man på den spårsele och
lina. Frispår kan sedan användas på att få upp farten eller motivationen på
hunden. Träning mot appellklass på samma vis som metod 1. |
|
| Godisspår
|
| Små bitar av godis läggs i varje fotspår. Man visar
hunden var spåret börjar och hunden får sen godisspåra fram till ett föremål
eller en godisburk som slut. Allteftersom lägger man mindre godis i spåret,
vart annat sen vart tredje fotsteg och så vidare. Även denna metod stegras i längre
spår, längre liggtid och införande av böjar. När man utsätter hunden för
någon svårighet typ vinkel eller terrängbyte lägger man godis oftare för
att hjälpa hunden. Vissa instruktörer lägger gärna en godbit under föremålen
så att hunden är tvungen att ta eller putta undan föremålet för att få sin
belöning. |
|
| Spontanspår
|
| Ett kort spår läggs ut och eventuellt kan man korsa en
stig. Man lägger något attraktivt föremål som slut. Sedan tar man med sig
hunden på ”vanlig promenad” om hunden känner spåret och vill följa låter
man den göra detta. Visar den inget intresse så gör det heller inget eftersom
man inte kan förlora något. Man försöker vid ett senare tillfälle igen. När
hunden fått ett par lyckade spontanspår tar man spårsele och lina med sig ut.
När hunden hittar sitt spår så berömmer man den och byter om till spårutrustning.
Även med denna metod stegrar man svårigheterna successivt. |
|
| Instruktörernas
argument för varje modell
|
| Husse/Matte spår
|
| Fördelar; Metoden är enkel för deltagarna att förstå.
Hundägarna ser ett bra syfte i att hunden kan spåra. Den ger oftast lyckade
resultat redan första gången man prövar. Den ger en hög spårmotivation för
hunden eftersom flockkänslan utnyttjas. |
| Nackdelar; Vissa hundar blir alltför stressade. Lätt
att hunden går in i sökbeteende istället, att den försöker med syn, hörsel
eller luftburen vittring. |
|
|
Frispår
|
| Fördelar; Att arbeta med lös hund i spåret ger
hunden gott självförtroende. Hunden är tvungen att lösa uppgiften själv för
att nå målet. Hundens motivation för spår ökar och det är ingen klantig förare
bakom som hämmar hunden, inget trassel med linor etc. |
| Nackdelar; Stressnivån kan bli för hög. Hunden
kommer spåra i högt tempo och den lär in ett slarvigt spårbeteende. Man har
ingen aning om hur hunden arbetar och hur den löst svårigheter. Hunden kan
avvika och ta upp exempelvis viltspår. |
|
| Godisspår
|
| Fördelar; Hunden lär in ett noggrant beteende från
början eftersom det lönar sig att kontrollera varje fotspår. Man kan underlätta
svårigheter utan att styra hunden. Metoden ger oftast lyckade resultat direkt. |
| Nackdelar;
Hunden kan bli för långsam/noggrann.
Fungerar bara med matglada hundar, alla tar inte godis. Kanske svårigheter att
få hunden motiverad att ta föremål som det inte finns godis under? |
|
| Spontanspår
|
| Fördelar; Det gör inget om hunden inte tar upp
spåret eftersom man ändå bara var på promenad. Redan från början utnyttjas
hundens nyfikenhet. Metoden ger ingen stress vid inlärning. Metoden innebär
att hunden redan från början får övning i att själv riktningsbestämma spåret,
blir det bakspår finns ingen belöning. |
| Nackdelar; Föraren kan bli besviken om hunden
inte tar upp spåret spontant och omedvetet styr eller sätter press på hunden.
Svår metod för hundar som prioriterar synintryck högt. |
|
|
Litteratur
om spårhundsträning
|
| Spårhunden Inki
& Roland Sjösten
|
| Boken är mycket innehållsrik och beskriver mycket
detaljerat allt från inlärning till problemhantering. Den beskriver dessutom
vilka funktioner som utnyttjas vid spårinlärning (flock, jakt, kamp och näring).
Författarna använder sig av husse/matte spår vid inlärning. De är mycket
noga med vinden. Föraren ska ha vinden i ryggen. Innan man börjar gå kommer
man överens med medhjälparen vart man ska gömma sig. Hunden är kopplad i
sele och lina och står med medhjälparen ca 10 meter framför några buskar. Föraren
pockar på hundens uppmärksamhet och går sen ut, igenom buskarna så att
hunden tappar visuell kontakt. Medhjälparen går efter ett par minuter fram i
spåret och låter hunden själv undersöka det. Viktigt att hunden får lösa
uppgiften själv. Författarna beskriver därefter olika hundtyper och metoder för
fortsatt spårträning. |
|
| Skillnader: Ingen av instruktörerna har nämnt buskaget,
däremot att terrängen gärna kan vara så att spårläggaren försvinner utom
synhåll eller att man tar undan hunden. Författarna har i stegringsplanen
tidigt (spår 2) bytt ut föraren mot en annan person. De instruktörer jag
talat med använder gärna föraren tills hunden vet vad den skall göra. Författarna
byter ut spårläggaren mot en jacka som slut efter ett tag, instruktörerna var
eniga om att tidigt lägga ett favoritföremål. Jackan känns som ett onödigt
steg. Vinden och dess betydelse har varit stor källa till diskussioner,
oenighet i frågan!
|
|
| Spårdressyr Sune
Johansson
|
| Författaren är polis och boken skiljer sig ganska
mycket från andra böcker skrivna av SBK-förare. Sune tränar sina hundar till
att bli säkra och duktiga spårhundar. Han lägger upp sin träning efter 100
lektioner, när lektionerna är avklarade som har han ett träningsschema med
olika ordning på sina lektioner så att hunden fortsätter övas. Han är
mycket systematisk och planerar hela sin träning. Hunden ska kunna klara 10
timmar gamla spår som är 7 kilometer långa. När detta är uppnått har han
gjort ett grundschema 2 i syfte att uppnå 15 timmar gamla spår som är ca 1
mil långa. Om allt inte går planenligt ska man lösa problemet och sedan fortsätta
på huvudprogrammet. |
|
| Skillnader: Mängder! Sune börjar redan första övningen
med någon okänd. Han anser att hunden blir bättre om den redan från början
tränas i att spåra efter ett antal olika spårläggare. Sune ger redan första
spåret hunden ett kommando och har sele och lina på den. Om hunden avviker från
spåret mer än 35 meter så ingriper Sune med dressyr. Instruktörerna selar av
och avbryter istället. Sune går alltid minst 10 meter bakom sin hund för att
den inte ska få vittring ifrån honom, instruktörerna påpekade att de oftast
spårar i koppel eller kort lina. Sune ser apporter som spårhämmande för
hunden, han vill att hunden bara markerar föremål i spåret och sen spårar
vidare. Instruktörerna anser att man ska lägga stor vikt vid att hunden
intresserar sig för apporterna. |
|
| Jag anser att mycket av skillnaderna beror på att Sune
vill ha väldigt spårpålitliga hundar. Hans hundar ska hitta bovar och försvunna
personer där spåren i vissa fall kan vara mycket gamla. SBK-instruktörerna tränar
mer med inriktning på lyckade tävlingsresultat – många redovisade pinnar. |
|
| Spårhundsboken
Staffan Nordin
|
| Staffan har skrivit en bok som tar upp mycket tänkvärt
i spårhundsträning. Han ger mycket tips och idéer för både tävlingsförare
och förare som vill utveckla sina hundar ändå. Han ger inga universallösningar
utan har en mycket ödmjuk inställning till spårträningen. Han förklarar att
hundarna är olika individer och att mycket beror på men att man kan pröva och
se till sin egen hund. |
|
| Han prövar hundens spontana reaktion med ett slingrigt
spontanspår. Staffan lägger ett stort eller många föremål i en hög som
slut för att hunden inte ska missa slutet. Han skär spontanspåret så att
riktningen naturligt blir framspår. Om spontanspår inte fungerar efter flera försök
använder han en medhjälpare som får släpa ett roligt föremål. Hunden får
titta på när medhjälparen släpandes försvinner. Medhjälparen lägger föremålet
och går i båge tillbaka. Alternativt kan man lägga släpspåret själv med
hunden uppbunden. |
|
| Skillnader: Staffan tar upp spontanspåret så att hunden
inte bör bakspåra, instruktörerna låter hunden få riktningsbestämma själv.
Staffans variant med ett släpspår för att ge mer vittring på marken var nåt
som ingen av instruktörerna tog upp. Staffan tränar från början lite
slingrigt, de flesta instruktörer försöker lägga första spåret rakt. |
|
|
Hundskolans Spårbok
Hundskolan i Sollefteå AB
|
| Även hundskolans bok är mycket bra med utförliga
beskrivningar och illustrationer för att ge läsaren förståelse och
inspiration i sin spårträning. Författarna anser att man bör vänta med att
spårträna sin hund tills den är ett år eftersom den inte är mentalt mogen förrän
då. De påpekar att alla hundar kan spåra, förarens uppgift är att få
hunden motiverad. Första övningen går ut på att hunden sitter uppbunden och
föraren går ut ett par meter med en trasa som denne jonglerar med samtidigt
som man gör ett avstamp. Föraren låtsas tappa saken och går därefter ut ett
ca 100 meter långt spår. Där föremålet läggs gör man ett nytt stamp så
att det blir mer vittring. Man går tillbaka och är passiv själv då man selar
på hunden. Man låter hunden gå fram till första avstampet och avvaktar lugnt
för att se om hunden är intresserad av spåret. Den första övningen och
hundens beteende på den blir sen avgörande hur man fortsätter träningen. Förslag
på olika grundträningsmetoder ges. |
|
|
Skillnader: Författarna såg redan efter första övningen
vad man skulle förbättra och gav olika problemlösningsmetoder. Metoderna var
för ointresserade hundar, för högt motiverade, dåligt föremålsintresse och
spårning med hög nos. Instruktörerna var eniga om att man gör ett par övningar
och sen går in och styr upp eventuella problem. Hundskolans bok tog upp avstamp
i spårbörjan och slut, ingen av instruktörerna nämnde dessa. Att låtsaslägga
föremålet vid början tog heller ingen upp. Detta ökar hundens intresse att
undersöka vad föraren gjorde där och sen undersöka spåret vidare, hunden
faller naturligt in i spår.
|
|
| Vilken
modell använder jag?
|
|
|
Inlärning av spår
i kurs
|
|
|
Det beror på typ av kurs och de olika hundarna
(deltagarna) i kursen. Innan vi går ut för att öva spår försöker jag ha
kontrollerat hundarnas föremålsintresse och kamplust. Då vet jag lite vad man
kan förvänta sig ute i skogen. Har jag en valp eller grundkurs försöker jag
arrangera ett spontanspår utan för mycket störning. Blir övningen lyckad får
deltagaren i uppgift att öva vidare hemma. Om hunden inte spontant tar upp spåret
försöker vi en gång till, sedan går jag över till husse/matte spår eller
att jag går ut ett spår och hunden får se mig gå iväg. Jag försöker att
ha kollat av hunden så pass mycket att jag vet hur mycket retningar som krävs
för individen. Stressnivån får aldrig bli för hög. Hunden måste kunna
koncentrera sig på uppgiften. Jag vill att alla deltagare i kursen ska ha fått
sina hundar att spåra. Jag försöker hinna med en spårdag till med mina nybörjare
för att kunna ge tips för fortsatt träning. Jag tycker själv att det är
mycket roligt att träna spår och vill gärna att mina kursdeltagare också tänder
till! Spår är enkelt att träna själv och hundarna får mental stimulans.
|
|
| Har jag en kurs som syftar till start i appellklass är
upplägget lite annorlunda. Oftast har deltagarna redan hunnit spårträna sina
hundar en del. Jag är själv övertygad om att en bra spårhund får man om man
har kul och överraskar sin hund i spåret. Hundar som får spår efter spår
med samma antal meter, apporter och liggtid tror jag inte blir lika bra. Jag
vill att deltagarna ska vara fascinerade av sin hundars kapacitet, därför är
vi ute i skogen redan från början. Det är mycket lättare att prata spårteori
när kursarna är ”tända” på spår, när de har imponerats av sina och de
andras hundar. Jag försöker få dem att tänka vidare än ett uppflyttande från
appellklass. Första spårtillfället på kursen får mina deltagare som övat
spår tidigare i uppgift att lägga ett ca 300 meter långt spår, utformning,
apporter och liggtid som de ”brukar träna själva”. Jag (och övriga
deltagare) följer med och tittar på hur förare och hund uppträder. Efter spåret
för vi tillsammans en dialog om vad vi sett och vad som hänt. ”300 meter”
har under min instruktörstid varierat från ca 50 meter upp till närmare en
kilometer! Det är intressant att gå bakom deltagarna och studera både hunden
och föraren. Man ser väldigt mycket ”snett bakifrån” och kan oftast med
enkla medel rätta till eventuella problem. De andra deltagarna lär sig mycket
av att studera varandra och får metoder som kanske blir användbara för dem själva
i framtiden. Träningen mot starten i appellklass gör vi i kursen genom att
deltagarna får öva varierande spår utifrån den status ekipaget är. Först i
slutet på kursen gör vi en kontroll genom en träningstävling i appell. |
|
|
De deltagare som aldrig prövat spåra med sina hundar då
de kommer till appellkurs prövar vi ett spontanspår med. Om det inte fungerar
så får de i uppgift att pröva ett par till själva tills nästa gång. Om
hunden fortfarande inte har visat intresse för spår kan jag att gå ut ett spår
där hunden får se mig gå iväg med sin leksak eller lägga ett godisspår.
Jag har även prövat andra metoder, vilken metod jag väljer beror på hunden
och föraren.
|
|
|
Exempel på andra metoder för att väcka nyfikenhet hos
hunden är: ”mattspår” Man går med mycket korta steg ut ett kort spår (ca
30-40 meter) som man snitslar noggrant. Efter ca en timme går man över det
utlagda spåret vanligt och lägger ett attraktivt slut. Det blir då två spår
i ett. Direkt efter att man lagt ut översta spåret tar man hunden och visar
den början, nästan alla hundar jag testat denna metod på ser mycket
konfunderade ut men är jättenyfikna på det märkliga spåret.
|
|
| ”jaktspår” Man tar med sig en bok och stol. Man sätter
sig på stolen och sitter ett tag (ca fem minuter) sen går man ett par meter
och sätter sig igen och så vidare till spåret är ca 40 meter. Spåret blir
som ett ”pärlhalsband” med punkter av mycket vittring och lite vanligt spår
emellan. Man kan ta hunden direkt spåret är utlagt och visa första punkten.
Spåret blir färskare och färskare för hunden. |
|
| ”härvespår” Man går huller om buller i en kvadrat,
sidstorlek ca 1-2 meter. Från kvadraten går man ut ett kort spår och lägger
ett slut. Släpper på hunden, i härvan, efter ca 20 minuter. Hundar är
nyfikna och kvadraten med massa spår har mycket vittring. Endast ett spår
fortsätter och de flesta hundar vill gärna se vad dåren som sprungit runt
gjort sen ”harspår”. Man arrangerar ett föremål i långlina som löper
runt ett träd eller buskage. Spåret läggs ut rakt framför föremålet och
ett likadant föremål läggs som slut. Hunden får sedan fasthållen se när
man rycker undan den arrangerade trasan och springa fram för att se efter vart
den försvann. Då finns det ett spår att följa och förhoppningsvis väljer
hunden att ta det. |
|
|
Inlärning av spår
med egen hund
|
|
| Eftersom jag just nu har en tio veckors valp har jag
funderat mycket på hur jag vill göra. Jag har redan iakttagit valpens spårintresse
genom att lägga ett mycket kort spår med hennes favoritkampleksak som slut. Vi
korsade spåret i skogen och ”Orka” var helt lös. Hon är väldigt nyfiken
och knatade själv iväg en bit på spåret sen vände hon för att se vart jag
var. När hon såg att jag var med så fortsatte hon och hittade sin leksak. Jag
berömde självklart jättemycket. Den totala spårlängden var inte mer än
25-30 meter och spåret bara en kvart gammalt. Vi promenerade mot spåret så
att hon som Staffan Nordin beskrev föll in i det naturligt. |
|
| Jag kommer förmodligen ha henne kopplad nästa övning.
Spåret kommer vara ett spontanspår med lite längre liggtid. Jag avser att försöka
behålla hennes nyfikenhet att undersöka och bygga mycket på motivation. Jag
kommer att lägga mycket tid på att göra föremålen i spåret viktiga och
roliga eftersom jag vill tävla i spår. Jag ska försöka tänka på att hon
ska bibehålla koncentrationen och tidigt se om hon bygger för höga förväntningar
och stress. Jag ska försöka träna henne så att hon inte får förutfattade
meningar om vart spåret går/inte kan gå. Jag ska be duktiga spårhundsförare
om hjälp tidigt i min träning, dels är det lätt att bli hemmablind dels vill
jag inte lära in ”ID-spår”. Jag ska låta henne vara valp och unghund,
inte ha krav eller avtrubba spårintresset. |
|
| Det är mycket svårt att delge vilka metoder jag kommer
att använda på Orka i fortsättningen. Mycket beror på hur hon beter sig. Spårarbete
innefattar så otroligt mycket. Jag vill vara öppen och konstruktiv i min träning.
Inte fastna i att man måste träna på ett speciellt sätt. Känner mej trygg
med mina kunskaper och erfarenheter vad gäller spårhundsträning dessutom har
jag otroligt duktiga träningskompisar. Detta gör att jag inte behöver låsa
mej i några metoder eller mönster utan kommer att se vad som behövs
allteftersom och anpassar träningen därefter. |
|
|
Vilka
problem jag upplever som vanligast vid spårinlärning
|
|
| Stress
|
|
Hunden går upp i för hög stressnivå och får svårt
att koncentrera sig på att spåra. Kan uppkomma av för kraftiga retningar vid
inlärning. Spår är ofta självförstärkande och hunden kan varva upp när
den lärt sig känna igen situationen, att den ska få spåra.
|
|
|
Dålig motivation
på spår
|
|
Hunden saknar intresse för att spåra. Att undersöka
och följa spår är inte intressant för sådana hundar, exempel Afghan som är
extremt avlade för att jaga på synintryck.
|
|
|
Dåligt föremålsintresse
|
| Hunden bryr sig inte om föremål i spåret. Kan bero på
att hunden vill spåra vidare, att spåret i sig är så mycket roligare. Kan även
bero på att hunden har dåligt föremålsintresse över lag. |
|
|
Koncentrationssvårigheter
|
| Hunden har svårt att hålla koncentrationen på spåret.
Hunden bryter spåret för att nåt händer i närheten, till exempel en fågel
flyger upp, en gren knakar eller någon hund skäller. Hunden kan också sluta
spåra för att den inte mentalt orkar hålla koncentrationen. |
|
|
Viltintresse
|
|
Hunden bryter sitt spår för att undersöka viltspår,
legor eller avföring. Hunden kan även ha fått syn på vilt och bryter spåret
för att ta upp en jakt istället.
|
|
|
Nonchalans/Slarv
|
| Hunden spårar inte målinriktat. Den kan gå med hög
nos eller pendla fram och tillbaka i spåret. Ofta svårt att läsa när den spårar. |
|
|
För högt tempo på
hunden
|
|
Föraren får svårt att hålla hunden. Linan bränner i
händerna och livsfarligt för föraren i nedförsbackar.
|
|
|
Hunden söker förarstöd/tar
inte egna initiativ
|
|
Hunden vänder och frågar sin förare om lov. Den har svårt
att själv lösa svårigheter, kanske till och med slutar spåra.
|
|
|
Styrda hundar
|
| Hundar som av föraren inte tillåtits spåra själva. Föraren
har styrt för mycket och därför dämpat hundens intresse och motivation. Påminner
om initiativlösa hundar fast i dessa fall är det inlärt. |
|
|
Miljöovana hundar
|
|
Vissa hundar kan vara ”skogsrädda”, de är inte vana
vid att få röra sig i skog och mark.
|
|
| Hur
förebygga dessa problem?
|
|
|
Stress
|
| Genom att använda sig av spontanspår som hunden själv
får upptäcka så ger man inga retningar som utlösande faktorer. Man börjar
inte spårinlärningen på för hög stressnivå! Högt spårmotiverade hundar bör
man vara vaksam på. Märker man att hunden laddar av bilåkande på skumpiga vägar,
framtagande av spårutrustning, uppkoppling i träd eller samvaro med spårvänner
i skogen kan man försöka sänka hundens förväntningar genom att utsätta den
för retningarna utan att den får spåra. Lägga svåra och långa spår och
aldrig låta hunden fortsätta när den går upp i stress. Man kan bryta hunden
genom att platsa den och inte släppa på igen förrän den lugnat ner sig. Spåra
i koppel eller kort lina och hålla emot om hunden vill forcera fram. |
|
|
Dålig motivation
på spår
|
|
Metoder för att få hunden intresserad av att undersöka
spår;
|
|
Husse/mattespår, harspår och godisspår.
|
|
| Dåligt föremålsintresse
|
|
Har hunden allmänt dåligt föremålsintresse tränar
man det vid sidan av. Kampar eller leker med föremål så hunden tycker de blir
roliga. En hund som inte hade knappt nåt föremålsintresse använde vi en spårpinne
som ”tabuföremål” på. Matte hade i uppgift att ta fram pinnen hemma och
vara väldigt mystisk och intresserad av den för att väcka hundens intresse,
hunden fick inte chans att ta pinnen, bara se på när matte höll på med den.
Korta stunder för att hunden inte skulle tröttna och tappa intresset. När
intresset var väckt satte vi en pinne i snöre som rycktes undan varje gång
hunden försökte nosa på eller ta den. Efter en tids träning fick vi hunden
att tycka att pinnarna var så roliga att den vill leka med dem. Lägga få föremål
i spåret och med långa mellanrum, då ökar värdet på sakerna hunden finner.
|
|
|
Koncentrationssvårigheter
|
|
Beror koncentrationssvårigheterna på att hunden mentalt
inte orkar bör man bygga upp hunden genom korta lyckade spår. Man kan också
öva upp koncentrationen genom minisök. Man vallar en kvadrat med ca tre meters
sidor och lägger många små föremål (till exempel tändstickor) eller godis.
Hunden får sen kopplad i lugnt tempo leta upp dessa. Hunden får belöning
för att lugnt och koncentrerat arbeta. Släpper hunden spåret för att nåt
annat intressant händer i närheten kan man försöka öka motivationen på spår.
Man kan med även pröva att bryta hunden, släpper den sitt spår för att nåt
annat hänt så får den inte spåra mer. En annan hund kan få ”sno” spåret
framför nosen på den okoncentrerade, det brukar öka lusten att hålla spåret.
|
|
|
Viltintresse
|
|
Promenader i viltrika omgivningar och försöka minska
viltintresset hos hunden. Vet man med säkerhet att hunden under ett spår
bryter personspåret för att spåra vilt bryter man hunden, den får inte spåra
mer. Vissa korrigerar sina hundar då de byter till viltspår, jag är mycket
restriktiv med korrigeringar i spår över huvud taget.
|
|
|
Nonchalans/Slarv
|
|
Är hunden högt motiverad på spår kan man förebygga
slarv genom att lägga svårare spår, hunden måste skärpa sig för att klara
av det. Exempel på försvåringar; hårt underlag, längre liggtid, många små
föremål, mycket vinklar och fintar. På vissa hundar (ofta högt tempererade)
kan en lösning vara att lägga långa och trista spår med få apporter. Förhoppningsvis
så ”blåser hunden ur sig” och faller in i önskvärt spårbeteende. En
annan metod är att spåra i koppel och så fort hunden avviker från kärnan står
man helt passiv. Hunden får endast spåra då nosen är låg och i kärnan, då
går man med. Är hunden slarvig och omotiverad skulle jag först försöka
öka motivationen på att spåra sen styra upp utförandet.
|
|
|
För högt tempo på
hunden
|
|
Man får lära hunden ett lagom spårtempo. Den får bara
spåra när den håller bra tempo, annars står man helt still och passiv. Spår
på svårt underlag brukar också sänka tempot. Arbetshandskar eller en stark
manlig bekant är bra utrustning om man som svag tjej har stor hund.
|
|
|
Hunden söker förarstöd/tar
inte egna initiativ
|
|
Stärka hunden till att lösa spåret själv. Alltid vara
helt passiv som förare. Lägga roliga och enkla spår så hunden tycker det är
skoj att spåra och får högre självförtroende. Öva frispår kan vara en
annan lösning.
|
|
|
Styrda hundar
|
|
Hunden behöver få tillbaka sitt självförtroende och
motivation att spåra. Föraren måste inse att det är bara hunden som klarar
att spåra. Hunden bör få roliga spår och mycket frihet i dessa. Man kan låta
hunden frispåra eller att föraren släpper linan helt och går långt bakom.
Hunden måste få känna att dess ägare litar på att den fixar spåret.
|
|
|
Miljöovana hundar
|
|
Hundar som är uppväxta och endast rör sig i stadsmiljö
behöver tränas i skogsmiljö. Man får helt enkelt förlägga mysiga
promenader i skogen och ge hunden chans att ta in miljön.
|
|
|
Lycka
till med den roligaste grenen!
|