Om kenneln

Vi som har Hummelviksgårdens kennel heter Carina och Pekka. Vi bor i ett villaområde i Domsjö som ligger strax utanför Örnsköldsvik som även kallas Foppaland efter bygdens son Peter Forsberg.

Jag har gått hela uppfödarutbildningen genom SKK men hittar inte alla diplomen men de kommer väl fram så småningom hoppas jag 🙂

Jag, Carina är hemma som sjukpensionär eftersom att jag har en reumatisk sjukdom som heter SLE. Lite kuriosa är att den även kan drabba tollare! Det är dock relativt sällsynt. Världen är liten för det visade sej att då vi skulle välja hane till Mitzys andra kull att Rivers matte också har SLE! Här kan du läsa mer om SLE.

Vi har just nu Elektra och Smiley som bor hemma hos oss.

Min första hund var en dalmatiner som hette Björkstagårdens Cim och han var född -85. Med honom gick jag valpkurs, lydnadskurser och spårkurser. Redan då tyckte jag att hälsan var viktig så jag röntgade höfterna på honom och på den tiden var det bara ett fåtal som gjorde det.
Cim var en väldigt jobbig hund på många sätt men han lärde mej massor om vad man ska göra och framför allt inte ska göra. Han var vek och ranghög och väldigt upprörd (dvs arg) på andra hundar. På slutet innan jag kastrerade honom så gjorde han utfall mot alla hundar han såg även valpar och tikar. Jag insåg att om jag ska kunna ha honom kvar så måste jag kastrera honom. 
På den tiden så fick man inte kastrera men jag pratade med flera veterinärer och de tyckte att det var ok så då gav jag honom den chansen. Det visade sej vara rätt för honom för han levde nästan 10 år efter kastreringen och blev en jättesnäll barnhund mot Linn och Thomas

Men ingen hund lever för evigt så när han började bli 12 år så kunde jag inte köpa en valp för det skulle Cim aldrig ha orkat med. Jag hade tur så en kompis hade en blandras som vi fick köpa för en krona 🙂

Så kom Bäcka in i vårt liv. Hon var ca 10 månader när hon kom och var en blandras mellan australien cattle dog och samojed. Tyvärr så var det mycket inavel i henne för sonen hade parat mamman 🙁 Det visste  vi inte när vi tog henne och det hade egentligen inte spelat nån roll eftersom att vi inte skulle avla på henne. Tyvärr så visade det sej sen att hon blev väldigt sjuk i hjärnhinneinflammation. Det är ju samma som tollarna kan få.
Vi behandlade  henne med kortison och hon gick upp 10 kg och blev bättre men sen efter några år så tror jag att hon fick väldigt ont för hon började morra åt barnen och mej och det funkar inte i en familj. När det också visade sej att efter att Bäcka varit alfahonan hemma i vår flock så var hon nu längst ner i rangordningen så då fick hon vandra över regnbågsbron. Men hon kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. 
Hon lärde mej också massor om hundträning och hundars beteende och signaler.

Under tiden vi hade Bäcka så fick jag min diagnos så då skulle vi köpa in en ny hund som jag kunde åka på några utställningar med och även träna lydnad och spår.

Vi åkte ner till Lilla Stockholm för att kolla på lite olika raser men framför allt på den jag hade tänkt skaffa. När vi kom till utställningen så var den tilltänkta rasen alldeles för vek mentalt och inte alls det jag ville ha. Vi satte oss ner och fikade och då kom Dorothy, Allydor’s kennel förbli med ett helt gäng hundar och valpköpare och vi sa till varandra, varför har  vi inte kollat på tollarna?
Saken är den att vi hade tänkt köpa en tollare när de kom  till Sverige i mitten av 80-talet men då fick vi höra att de var så dåliga mentalt att vi helt la bort tanken på dem. 
Dorothy hade så mycket omkring sej på utställningen så vi åkte till henne på  Torö och hälsade på dagen efter. Där fick vi träffa 3 generationer av tollare och vi ställde oss i kö direkt att köpa en valp efter Debbie. 
Vi fick vänta ca 1.5 år på Mitzy men det var värt varenda dag av väntan <3

Allydor’s Mitzy Dorao blev så vår hösten -99. Vi röntgade henne och hon fick B/C på höfterna så vi tyckte att det var lite otur men huvudsaken att hon är en bra hund, avel är ju bara en bonus. Men då träffade vi en man på en camping som tyckte att hon absolut  skulle gå i avel så vi sa att tyvärr så går det inte eftersom att hon har en C höft. Då fick vi reda på att man kunde röntga om så då gjorde vi det. Lyckan var stor när hon fick B/B.
Mitzy fick 3 stora kullar och alla fick fria höfter men tyvärr så blev det flera sjuka valpar efter henne. Alltid lika sorgligt. Vi sparade Pyttan från första kullen och hon fick en kull men jag sparade inget där. Det är enda gången jag inte har sparat nån på foder eller hemma när valparna varit friska (förutom på papillon och fransk bulldog)
Vi hade nämligen 3 kullar efter varandra. C-kullen föddes juli -05, D-kullen okt -05 och E-kullen dec -05
Det var minsann ingen lek 😉
Mitzy slutade som SE U(u)CH LP1 och gjorde även MH  och blev gdk akl viltspår

Linn fick sin första hund från C-kullen och hon hette Hummelviksgårdens Chaos af Mitzy och hon var kaos mest hela tiden 🙂 Men en otroligt charmig och glad hund men jobbig för stackars Linn 🙂

Sen såg jag en tik med strumpor som skulle omplaceras så jag skrev och sa att jag är jätteintresserad. Så vi sågs och tycke uppstod bland oss alla och så kom Vilma dvs Working Beauty’s Adorable Aida in i mitt liv

Vilmas första kull blev E-kullen och där behöll jag Hummelviksgårdens Eliska som blev grunden till de tollare jag har nu.

Sen har det bara rullat på 🙂

Avel betyder mycket för mej och jag vill tro att det är därför som jag mår så pass bra som jag gör, för man blir ju väldigt glad då man har en tollare och eftersom att jag har haft så många tollare så får man ju vara glad hela tiden! *skratt* Man blir ju inte mindre glad av att ha en corgi 😉 2007 skaffade jag min första papillon, 2009 min första welsh corgi cardigan, 2011 kom första frallan och 2015 första pomeranian.

Men som det känns nu så är det tollare och corgi jag kommer att fortsätta med. Trots deras olika yttre så är de rätt så lika mentalt men corgin har mycket färre sjukdomar att ta hänsyn till. Det är inte så många som röntgar sina hundar tyvärr men sjukdomar har de inte så mycket av och det gör att de är ju så mycket enklare att föda upp än tollarna.

Vi får väl se hur det blir med lilla Smiley. Vi köpte henne inte för avel men om hon utvecklas fint och blir bra mentalt och utseendemässigt  så kanske vi provar en kull med henne också. Vi har ju haft en kull med fralla men det var inte min grej. Mina nerver var alldeles för veka för att kunna föda upp fralla 🙂

Jag blir ju sämre och sämre i sjukdomen så nu har vi ingen tollare boende hemma utan de är ute hos fodervärdar. Jag bor nu med hundarna och underbara Pekka i Domsjö med hundarna. Jag är så glad och tacksam att han brinner lika mycket för det här med avel som mej. Nu är det Pekka som åker omkring i Europa och parar tikar och hämtar valpar. Du är guld värd älskling. Det enda är väl att de gillar honom mer än mej! Hahahahha men det är sånt som inte gör mej nåt. Bara skönt att slippa bråka om hundarna. :=)