Hummelvikarnas valpköpare

Här är valpköparna välkomna att skriva en rad eller två varför ni valde oss som kennel och den ras ni har 🙂

 

Hummelviksgårdens Riddar Giro, welsh corgi cardigan

Varför valde jag welsh corgi cardigan? Orsaken till att jag bestämde mig för en vallhund grundar sig på att jag växte upp med en adopterad jakthundskorsning. Han var världens finaste hund men rymde genast han fick en chans. Det här gjorde att vi hela tiden vaktade på att ytterdörrar och tamburdörrar måste vara stängda.
Ofta då vi fick gäster som inte var medvetna om hans rymningstendenser smet han ut mellan benen på dem. Alltid när vi var ute på promenad måste han vara kopplad för när som helst satte han iväg efter ett spår. Han kom alltid hem men ofta satt vi oroade och väntade ett par timmar medan han sprang omkring i någon skog.
När jag sedan som vuxen skulle välja hund var ett av mina viktigaste kriterier att det skulle vara en hund med låg jaktinstinkt som skulle vara väldigt intresserad av människor, vilja vara till lags och vilja hålla sig nära.
Hela vallhundsgruppen faller inom den här kategorin. Egentligen såg jag på lite större hundar än corgi men sedan råkade den första helt en helt egna hunden bli en corgi.
Jag hade researchat hundraser i åratal och det här var rasen min partner slutligen gick med på. Tror det hängde mycket på att han upplevde att det här var en lagom stor hund med mycket humor ?
Trots att det kändes som en rätt liten hund blev jag överraskad av hur stor den egentligen är både i vikt och till sättet. Att han sedan var lättare att ta med på många ställen än en collie t.ex. skulle ha varit gjorde att jag fick en ny uppskattning för ”mindre” hundar.
Han var så lättlärd och lyhörd och inte en gång rymde han eftersom det bästa han visste var att hålla sig i närheten av oss.
Jo en gång rymde han i sitt tonårsuppror… hela 150m kom han innan han tyckte det var bäst att vända om ?
På valpkurser och lydnadskurser var det också lätt att se hur mycket lättare jag hade att jobba med min welsh corgi cardigan än de mer envisa självständiga raserna. Många som mötte honom var imponerade och sa att de vill ha just en hund som honom (oberoende av ras).
När det sedan var dags att utöka familjen med hund nummer två gjorde jag samma researchrumba igen. Det var inte självklart att det skulle bli en till corgi. Jag höll mig fortfarande inom vallhundskategorin men funderade en hel del på Australiensisk Kelpie. Jag besökte Kelpien och följde med på agilityträningar. Det här var dock hundar med raketbränsle. Massor av fina egenskaper men jag hörde någon gång av en klok människa att det är viktigt att matcha hundens energinivå med din egen. Corgin har en enorm kapacitet samtidigt som den klarar av ett slappare tempo ifall man inte har tid att träna lydnad och agility 2h om dagen. Jag tittade på raser som skulle fälla mindre hår och skälla mindre men alla andra egenskaper vägde ändå tyngre i slutändan och jag valde ändå Corgi en gång till.
Varför valde jag Hummelviksgården?
Som andragångscorgiköpare hade jag mer erfarenhet av olika rassjukdomar. Min första hund var frisk men hade upplevt hälta då han var yngre och ifall jag ansträngde honom för hårt fysiskt. Därför studerade jag nu mycket noggrannare de olika kullarnas hälsobakgrund och de testresultat deras föräldrar fått.
På de 10 år som gått sedan jag skaffat min första corgi har rasens popularitet i Finland växt och det fanns fler uppfödare och kullar att välja mellan. Då jag plussade ihop föräldrarnas temperament, hälsotillstånd och känslan jag fick av olika uppfödare krympte antalet potentiella kullar drastiskt.
Jag var också i kontakt med min första hunds uppfödare men hennes tik gick tom den gången. Jag började söka utomlands efter uppfödare, främst i Sverige.
Hummelviksgården låg på ett sådant avstånd att vi var tvungna att ta färja över till Sverige och övernatta en natt för att komma oss fram och tillbaks. Att ta en valp från Sverige innebar extra vaccinationer, hundpass och att vi skulle få hem vår valp först vid 16 veckor.
De där första veckorna känns extra viktiga för att knyta an till hunden och börja träna på viktiga saker som rumsrenhet m.m. På grund av det här blir det också dyrare att importera en hund än att köpa en i Finland.
Ändå valde vi det här alternativet.
Varför?
Därför att kontakten med Carina kändes väldigt bra från början. Hon skulle inte ge en valp åt vem som helst och man får motivera åt henne varför man vill ha just hennes valp.
Alltid då en uppfödare är villig att sälja sina valpar utan att ställa desto mer frågor blir jag misstänksam. Jag har bekanta som köpt hund och sedan inte fått kontakt eller stöd från sina uppfödare eftersom de inte alls verkat intresserade av hur det går för valparna när de väl blivit sålda.
En uppfödare är en väldigt viktig tillgång för vilsna valpägare som ska hantera eventuella problem som dyker upp. Att känna att man kan rådfråga sin uppfödare efter att köpet är avklarat är en väldigt viktig egenskap och det kändes som att vi verkligen skulle kunna ha en sådan relation till Carina.
Tänk så rätt den känslan var. Nu, snart två år efter att vår Giro föddes, har jag alltid fått hjälp och stöd då jag haft några frågor till Carina
En annan viktig grej jag uppskattar med Carina är att hon är kräsen då det kommer till avelshundarna och deras hälsotillstånd. Ingenstans i Finland hittade jag kullar med lika bra hälsoförutsättningar på pappret som de i Hummelviksgårdens R-kull hade. Bara den grejen var värt det extra besväret med att importera en valp.
Det jag inte visste ännu då vi valde Hummelviksgården men som jag upptäckte under de där 16 veckorna fram tills att vi äntligen fick hämta hem vår Giro var mycket jobb Carina satte på att socialisera och jobba med valparna.
De fick åka bil, leka i bollhav och tält, de fick träffa flera olika vuxna hundar och hanteras av barn. De åkte till stranden och bekantade sig med vatten och en massa andra nyttiga socialiseringsgrejer.
Det kändes som att trots att vi fick vänta flera veckor extra på att få börja knyta an till vår valp så fick han väldigt mycket nyttig träning hemma hos Carina.
Hummelviksgården är inte en kennel där valpar produceras på löpande band utan mycket tid läggs ner på att varje valp ska starta med så bra förutsättningar som möjligt i livet. Därför tvekar jag inte en sekund med att rekommendera den här kenneln för alla som funderar på att skaffa en ny familjemedlem.

Maria Erikslund/Vasa

RLDN Hummelviksgårdens Long Slim Cayenne, welsh corgi cardigan

Varför en Corgi och varför från Hummelvikarna?

Vi har alltid haft taxar – en jakthund som liksom bor hemma hos en lite på nåder, men när jag träffade Vattuskräcken, en helt underbar knarrig Corgi som föll jag pladask. Kanske för att han var kortbent men en så helt annan typ än tax.

Då sedan vår ena tax försvann efter ett rådjur och aldrig kom tillbaka började jag tjata på Vattuskräckens matte att det var dags för parning – men jag förstod att det nog skulle ta lite tid.

Vattuskräckens matte hade däremot järnkoll på hans syskon och det visade sig att Vattuskräckens syster bodde på Hummelviksgårdens Kennel och att en kull var planerad. Jag fick information om att det var en bra kennel och att Elektras och hennes ”kille” var exemplar som hette duga.

Efter koll på hemsidan och kontakt med Carina bestämde jag mig ganska fort att här skulle bokas valp och det har jag aldrig ångrat. Carina visade sig dessutom vara en entusiastisk uppfödare som stöttade mig som valpköpare hela vägen!

Vilken kille som kom till oss – Cayenne vill verkligen vara med oss (till skillnad från taxen som i sin nåd ägnar oss lite tid). Cayenne vaktar tomten utan att dra iväg när en ren går förbi, han kräver motion, lek och träning vilket i sin tur har gjort att jag vågat mig ut på en rallylydnadsplan. Vi har klarat det hyfsat – och det är enbart tack vare hans charm och vilja eftersom jag inte alltid vet vad jag sysslar med. Han är en ”fluff” som vi klipper varje vår o sommar och det gör att han skapar uppmärksamhet var han går – vilket för honom är helt självklart, han ser sig ju självklart som Guds gåva till mänskligheten – å i mina ögon är han ju det! / Anna Hövenmark Jokkmokk