| Denna artikel har
publicerats tidigare i Toller Talk (den kanadensiska klubbtidningen) i
sommarnumret 1984. Den är skriven av H A P Smith, som var en verklig
Tolling Dog entusiast. Den är skriven så tidigt som 1916.
Om du är en hundvän,
kommer du troligen att ögonblickligen stanna upp första gången du ser en
"Tolling dog". Låt oss därför förmoda att du möter artikelförfattaren med
ett par tollare i hälarna och att du som hundratals har gjort före dej,
frågar vad för slags hundar är detta? Chesapeake Bays eller...? Svaret
kommer troligtvis att bli: Det är Tolling Dogs! Vilket förmodligen får dej
att bli full av frågor. Men om vi utgår från att du är fågeljägare och
samtidigt något skeptisk och vill se detta med egna ögon, så blir det
bestämt att ni ska mötas där änderna håller till.
Det är ännu inte
morgon så vi kommer fram till gömstället på kanten av sandstranden vid St.
Mary's Bay. Detta gömställe består av tre, fyra gamla hummertinnor som har
slängts på land, några gamla trärötter, allt täckt av torkad vass och
precis tillräckligt stort för att vi och hunden kan gömma oss där utan
problem.
Hunden vår ligger
ihoprullad, nosen är täckt av den rävliknande svansen och han är den enda
av oss som har det lugnt och varmt. Vi hör nu de svata änderna som kvackar
självande ute i bukten. Buff hör dem också och genast spänner han öronen i
den han lyfter huvudet. Om man tar på honom nu, känner man att han skälver
av undertryckt spänning.
Nu börjar det att
ljusna i öster och vi kan skymta fåglarna. De gamla högarna av sand som
sticker upp därute ser ut som gäss, medan bron över North Creek ser ut som
en kyrkspira i det grå ljuset. Vi hör vingslag från änder som lyfter från
sina sovplatser och det blir en del uppståndelse bland dem då de träffar
sina kompisar i bukten framför oss.
Efterhand kan vi se
ett svart sträck på vattenytan och sakta blir strecken till till en fågel
flock på ungefär tjugo fåglar, kanske fler. Tidvattnet når nästan upp till
vårt skjul denna morgon och allt ser ut att bli rätt. Änderna kan ses helt
tydligt nu. Några av dem känner väl till denna strands farozoner efter år
av konstant skjutning. Omkring 200 meter från oss slår de med sina
vingarna och putsar sina fjädrar medan morgonsolen börjar att värma dem. |